"Stoferb": "Finns det ett evigt liv?"

http://xmo.lege.net/essaer/evigtliv/

Finns det ett evigt liv?

Finns det ett evigt liv? Jag vet inte. Jag vet att jag önskar att mitt liv vore bättre, för jag har väldiga problem med muskelvärk. Men jag tror inte att jag längtar till ett evigt liv utan muskelvärk senare, jag längtar till ett liv utan muskelvärk i detta liv. Jag har funderat mycket på om jag ska tro eller inte tro, och vad skulle jag i såna fall tro på? Men jag blir bara alltmer säker på att vad beträffar andra dimensioner och andra liv så vet jag verkligen ingenting. Jag läste nyligen en bok om Buddistisk filosofi. Och jag fann mycket som gav resonans i min själ. Många saker som jag tycker är bra, vettiga och nyttiga. Men vissa saker kan jag bara inte godta, nämligen karma-biten av det hela. Inte för att jag ser något fel med att allt blir rättvist till slut, utan för att jag ser en värld som inte är rättvis, och som inte ger mej någon anledning att tro att den är det när den helt uppenbart inte är det. Och jag ser samma problem som jag ser i alla religioner: Hur kan man veta att det man tror stämmer?

Det som tidigast fick mej att tvivla på mormonkyrkan var "den helige anden". Jag kände att jag inte kunde avgöra om anden verkligen fanns eller ej, även om jag av "anden" alltid leddes "rätt", (vilket dessutom inte var fallet), så fattades det något i hela konceptet: nämligen min förmåga att bedöma om det verkligen var anden eller ej. Jag hade långrandiga grubblerier om detta under halva min barndom. Jag kunde inte komma på en lösning på problemet. Problemet med att hur jag än försöker kommer jag aldrig kunna avgöra om "anden" är från Gud, djävulen eller bara mej själv. Hur gör man? Grejen är att om man förlitar sej på "anden" så har man gett upp att förlita sej på sitt eget förnuft. Men om man har gett upp sitt förnuft, hur kan man då lita på anden? Det kan man inte. Hur jag än försöker "lita på anden" så måste jag ändå först med förnuftet avgöra vad som är anden, och om anden verkligen är värd att lita på.

Anden, som ska ge oss vägledning när förnuftet inte räcker till, kan inte hjälpa oss med mindre att vi godtagit att andens vägledning är förnuftig. Men då har vi ju alltså ändå ett förnuft och behöver inte anden. Men mitt förnuft duger faktiskt inte, jag kan faktiskt inte känna skillnad mellan anden, djävulen och mej själv. Alltså behöver jag anden, men hur ska jag veta att det verkligen är anden? Detta eviga grubbel gick i cirklar. Om och om igen. Jag behöver anden för att kunna avgöra vad som är anden, men hur ska jag då kunna veta att det är anden? Det var ungefär dessa tankar jag brottades med, fast i andra ordalag.

Konfliktens lösning blev för tillfället, jag var inte så gammal, att godta att det fanns en helig ande som hjälpte oss, men att vara ganska skeptisk till alla som påstod sej ha fått specifik hjälp från anden, i alla de tillfällen när något sådant verkade ganska banalt eller osannolikt. Denna slutsats kom jag fram till genom en händelse som jag ska berätta om. Mitt i allt detta grubbel om den helige anden, jag var ett inåtvänt barn och jag pratade aldrig om dessa tankar med någon annan, så hände en upplevelse jag aldrig glömmer:

I "Primärs medverkan på sakramentsmötet" så skulle jag tala. Och jag var så fruktansvärt nervös. Det var bara några meningar jag skulle säga. Men jag kunde inte. Scenskräcken var horribel. När jag väl kom upp till talarstolen så grät jag av ren skär skräck. Kunde inte säga det jag skulle säga, fick gå och sätta mej igen. Efteråt kom många människor fram till mej och sa att de hade känt anden under mitt framträdande. Och det var som en gigantisk AHA-upplevelse i mitt huvud. Jag kommer fortfarande ihåg vilken omskakande känsla det var. Det var som om jag lämnade kroppen nästan. Så omvälvande var den insikt jag fick då. Dessa människor trodde att jag gråtit för att jag känt anden! Och de kände anden från detta! Då insåg jag att utan tvivel var människors förmåga att känna "anden" lika opålitlig som min egen förmåga. Före dess hade det hela tiden i grubblet handlat om min egen bristande förmåga att avgöra vad som var anden eller ej. Men nu började jag även tvivla på andras förmåga till samma sak. Observera, jag trodde fortfarande att det fanns en helig ande, jag litade bara inte på människors förmåga att urskilja honom. Denna händelse fick sätta punkt för detta eviga grubbel. Jag började grubbla på andra saker istället.

Visst kan man resonera att dessa människor faktiskt kände anden då. Men den slutsats jag drog som 11-åring var att det inte fanns någon anledning för Gud att bekräfta andligheten i att jag nästan dog av skräck och att det verkar som andra människor hade samma omöjligheter att avgöra vad som var anden eller ej. Dessutom var det tydligt att de litade blint på sin andlighet utan anledning därtill. Jag log artigt och lät folk behålla sina villfarelser om min andlighet, men fröet till tvivel var sått. Jag kunde aldrig efter det helt godta ett vittnesbörd. Visst, trodde jag. Visst kände jag anden. Visst litade jag på att andra kände anden. Men jag visste nu att människor inte var varken så pålitliga eller trovärdiga som de förut gett sken av.

Så småningom började jag finna vittnesbördsmötena outhärdliga. Jag såg människor gå fram, människor som jag visste inte "visste" att kyrkan var sann, människor som jag visste inte "älskade" oss allihopa. Visst finns det många ärliga och kärleksfulla människor i mormonkyrkan också, men hycklet var mej motbjudande. På nytt väcktes det gamla dilemmat. Jag kunde inte förneka att det kändes "andligt" att vara i kyrkan. Men jag kunde inte heller förneka att jag faktiskt inte trodde att dessa människor var särskilt inspirerade. En del av dem, men inte alla. Det gick inte ihop att en hycklare kunde få församlingen rörd till tårar av andlighet. En Gubbe, som jag är bergis på att han misshandlat sin fru och sina barn (barnen har för övrigt lämnat kyrkan) är ett bra exempel. Han stod framme vid talarstolen så ofta han kunde och fick större delen av församlingen att tro att han är så andlig och god, och han är iochförsig en trevlig kille för övrigt (bortsett från att det inte går att undgå blicken av skräck hans fru ger honom, och den avsky och kyla hans sedan länge vuxna barn visar honom.) All denna falskhet och ondska som kunde döljas bakom en känsla av "anden". Denna gång började grubblet så småningom att leda till att jag började tvivla på anden själv. Men det är en annan historia.

Ha det bra.

Skrivet av "Stoferb".

Updated 8 Sep 2005